Finland fick till slut en synlig plats i världspolitiken sommaren 2025. President Alexander Stubb fanns med vid bordet i Vita huset där europeiska ledare bjudit in sig för att hålla ordning på USA:s president och avvärja en katastrofal amerikansk-rysk uppgörelse om Ukraina. Stubb bidrog bl a med Finlands särskilda erfarenheter av år och mil som rysk grannstat.
Bild: Finlands utrikesminister Elina Valtonen i en av panelerna vid Helsingforsjubileet. Foto: Anders Mellbourn
Med sin egen västeuropeiska säkerhetspolitiska bildning och sin snabbt förvärvade förmåga att hantera Donald Trump som golfpartner, fick Alexander Stubb i somras rollen att vara både klarsynt tydlig och leende stämningshöjande vid samtalen om europeisk säkerhet i Washington.
50 år tidigare, 1 augusti 1975, hade Finlands dåvarande president synts än mer i världspolitikens centrum, till och med på hemmaplan i Finlandiahuset i Helsingfors. Urho Kekkonen stod som värd. omgiven av dåtidens stats- och regeringschefer i Europa och Nordamerika, när de samlats för att underteckna slutakten från konferensen om säkerhet och samarbete i Europa, ESK.
Den 50-årsdagen hade egentligen varit värt en storslagen fest men gick nu närmast spårlöst förbi. Det var olyckligt men oundvikligt.
Det hopp OSSE:s slutakt länge ingav har nu grusats
Slutaktens principer 1975 om att nationell säkerhet, okränkbara gränser och respekt för mänskliga rättigheter är oskiljaktiga är lika självklara som revolutionerande. Då när det kalla krigets geopolitiska uppdelning av Europa i två block efter andra världskriget slutligt på något sätt skulle stadfästas på 1970-talet, var det svårt att förutse de väldiga konsekvenserna av Helsingforsöverenskommelsens skrivningar om säkerhet i bredaste mening, grundad i ömsesidig respekt, förtroendeskapande samarbete och friheter för enskilda människor.
Men snart nog bildade regimkritiker i öst Helsingforsgrupper för mänskliga rättigheter. Det blev sprickor i murar och järnridå och plötsligt 15 år senare föll Sovjetväldet i öst ihop. Strax upplöste sig till och med Sovjetunionen själv som samlad statsbildning, just en sådan händelseutveckling som östsidan med Helsingforsakten en gång för alla hade trott sig förhindra. Säkerhetskonferensen kunde å sin sida fortsätta i alltmer formaliserad form som OSSE, Organisationen för säkerhets och samarbete i Europa.
Nog hade allt detta varit värt en jubileumsfest. Men efter ett par årtionden av försämrat världsläge och med tre dryga år av fullskaligt ryskt angreppskrig mot Ukraina med avsiktliga, grundläggande brott mot OSSE:s principer är i stället både den regelstyrda säkerhetsordningen och själva OSSE dödligt hotade. Då gick det inte att ordna något “homecoming” jubileum för världsledare, som Finland bara för några år sedan hoppades kunna genomföra.
OSSE-mötet samlade civilsamhället snarare än politiker
Ändå blev det i månadsskiftet juli-augusti ett möte i konferenshallen Finlandia i Helsingfors. Som för 50 år sedan inleddes det med ett anförande av republikens president, allvarligt och genomarbetat som då men med Kekkonens torra kärvhet ersatt av en samtida kosmopolitisk Stubbsk elegans. Men de tusentalet åhörarna var andra än 1975: Politikerna var få, diplomater och experter något fler, aktivister från civilsamhället allra flest.
Till OSSE:s förtjänster har alltid hört att ge civilsamhället och dess företrädare en särskild plats i verksamheten. Finland, som i år är ordförande för OSSE, gjorde så det bästa av krissituationen och skapade av jubileet ett möte med civilsamhället. Och här har världen ändå gått framåt på 50 år. Kontrasten mellan de utställda jubileumsbilderna från konferensen 1975 helt dominerad av herrar i kostym och dagens brokiga folkmyller i sessionssalen var slående.
Belarus och Ukraina fick plattform på OSSE-mötet
Finland förtjänar all heder för att på det här sättet ändå ha gjort jubileet meningsfullt. Oppositionsledare från Belarus och människorättsadvokater från Ukraina fick framträdande plats i programmet. I panelsamtal möttes jämbördigt människorättsaktivister och utrikesministrar från vänligt sinnade nationer. Goda tankar om nya möjligheter till demokratifrämjande och förtroendeskapande utväxlades. Oron för att civilsamhällets plats i offentligheten annars begränsas i både väst och öst lyftes fram. Men kanske blev stämningen ibland förledande positiv.
OSSE är, som Albaniens utrikesminister uttryckte det, inte en organisation för likasinnade. Beslut ska fattas med konsensus. Brott och överträdelser mot OSSE:s grundprinciper kan uppmärksammas och dokumenteras inom OSSE:s maskineri av olika verksamheter. Men några riktiga verktyg för ansvarsutkrävande finns inte.
Jubileumsmötet präglades så gott som helt av fördömanden av Rysslands anfallskrig mot Ukraina och olika uttryck för solidaritet och stöd med Ukraina. Men bland civilsamhällets företrädare fanns i detta också en viss uppgivenhet och vrede mot en organisation som bara anses prata och inte förmår handla.
OSSE:s utveckling på 1990-talet förknippas ofta med dåtidens intresse för ett bredare säkerhetsbegrepp, där pandemier, klimatkris, terrorism betraktades som likvärdiga eller till och med större hot än möjliga krig. Men trots Helsingforsprincipernas ursprungliga tre korgar, där socialt och ekonomiskt samarbete också nämns som en förutsättning för internationell säkerhet, har just OSSE faktiskt inte blivit den organisation för “comprehensive security” den utger sig för att vara. Den har inte heller blivit ett centralt organ för samarbete och förhandlingar om militär säkerhet.
OSSE:s fokus: mänskliga rättigheter och hantering av Sovjets upplösning
Det är de mänskliga rättigheterna, den mänskliga dimensionen, som kommit att prägla OSSE. Här finns särskilda institutioner för såväl mediefrihet som folkminoriteters rättigheter och för demokratisk valövervakning. Uppdraget omfattar alla medlemsländer och övervakningen av det dramatiska presidentvalet i USA 2020 blev exempelvis mycket uppmärksammad.
Men det är hela tiden det forna Sovjetunionens konfliktfrågor som stått i centrum. Det civilsamhälle som möttes på jubileumskonferensen bestod i stor utsträckning av aktivister från stater som förr ingick i eller dominerades av Sovjetunionen. Företrädare för klimat- eller fredsrörelse i väst var få.
Det går att hävda att OSSE i praktiken blivit och varit ett organ för att hantera Sovjetunionens upplösning. Det har inneburit demokratibyggande på olika konkreta områden genom fältmissioner, inte minst som för de baltiska staterna tidigt i syfte att förbereda medlemskap i tidigare västliga samarbetsorgan som EU och NATO, och på senare år alltmer i Centralasien som söker ett europeiskt sammanhang. Det har varit med åren alltmer komplicerade engagemang i södra Kaukasus. Och nu stöd till Ukraina i olika former.
För Ryssland har OSSE blivit en motståndare
För president Putins Ryssland har OSSE därmed blivit en motståndare som verkar rakt emot Rysslands strävan att återskapa det samlade välde man själv lät upplösa 1991. Till en början var Ryssland ändå inte sällan skickligt på att utnyttja OSSE:s strukturer och institutioner för sina egna syften, inte minst för att frysa och bita sig fast i konflikter som kring Georgien och Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan.
Denna mer komplicerade och diskutabla roll för OSSE som aktör i spelat och kampen kring det forna Sovjetunionen har vi inte alltid förmått se. Men med anfallskriget mot Ukraina har Ryssland släppt alla hämningar och entydigt valt att bli både OSSE:s och den stora majoriteten medlemsländers fiende.
Finlands motto för sitt ordförandeår i OSSE och för jubileumskonferensen i somras är “Resilient together”. Det är ett viktigt men vådligt och djärvt projekt för en organisation av “icke-likasinnade” med fienden inne bland medlemmarna.
Anders Mellbourn är pensionerad journalist och statsvetare, är ansvarig utgivare för Mänsklig Säkerhet och tidigare ordförande för OSSE-nätverket i Sverige Han är redaktör för den aktuella skriften 50 år med Helsingfors. Mänskliga rättigheter och säkerhet i Europa, https://ossenatverket.org/ny-bok-om-50-ar-med-helsingfors
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
