År 2025 blev ett år då krig, diplomati och folkligt motstånd på nytt ritade om den globala säkerhetspolitiska kartan. Från vapenvilan i Gaza och stormaktsförhandlingar om Ukraina till regionala krig, fredsprocesser och en fördjupad FN-kris pekar Isak Svensson i denna årskrönika på tio av de mest avgörande konflikterna och fredsinitiativen under året som gått.
1. Vapenvilan i Gaza.
Kriget rasade under de första tre kvartalen av 2025 och orsakade enormt mänskligt lidande. Det inleddes den 7 oktober 2023, när Hamas attackerade israeliska civila och tog gisslan. Det var den största massakern mot israeler sedan andra världskriget och traumatiserade det israeliska samhället. Israel svarade med hårda militära insatser. Bombningar och andra attacker mot Hamas drabbade den palestinska civilbefolkningen hårt, samtidigt som den israeliska blockaden av humanitära insatser gjorde att svält användes som ett politiskt vapen. Hamas vägrade å sin sida att släppa den israeliska gisslan och fortsatte striderna, ofta genom att gömma sig bakom civila. Sammantaget skapade detta en akut humanitär kris i Gaza utan tidigare motsvarighet. Uppskattningarna av skadade och dödade varierar; FN anger 69 000, men siffrorna kommer från Hamaskontrollerade hälsomyndigheter i Gaza.
Samtidigt växte det diplomatiska trycket under året för att finna en politisk lösning. I juni organiserades, på initiativ av Frankrike och Saudiarabien, en konferens till stöd för en tvåstatslösning, och när FN:s generalförsamling samlades i september gav 142 av 193 medlemsländer förslaget sitt godkännande. När Israel genomförde en attack mot Hamasledare i Qatar kulminerade det internationella politiska trycket för en vapenvila. USA under president Trump pressade Netanyahu och hans regering, medan Turkiet och Qatar utövade inflytande på Hamas. Efter intensiva förhandlingar godkände parterna den första fasen av en fredsplan på 20 punkter, framtagen av USA i samarbete med Israels grannländer. Samtliga levande gisslan (20 personer) återlämnades till Israel, samtidigt som nästan två tusen palestinska fångar frigavs. Israel drog sig tillbaka från omkring halva Gaza och parterna accepterade en vapenvila.
Trots upprepade brott mot vapenvilan har ingen av parterna formellt lämnat den. FN-resolution 2803 (2025), antagen av FN:s säkerhetsråd den 17 november, skapade internationell legitimitet och förankring, vilket är nödvändigt för att andra länder ska vara villiga att sända fredsbevarande trupp till området. Länder som Indonesien och Azerbajdzjan har nämnts som möjliga bidragsgivare. Resolutionen gav även grönt ljus för ett transitionsstyre och signalerade, om än vagt, att riktningen fortsatt är en tvåstatslösning. Vapenvilan i Gaza visar att den internationella opinionen spelar en viktig roll. Europa och arabvärlden, påverkade av både regional säkerhet och allmän opinion, pressade USA att agera och få till en vapenvila i Gaza.
2. Bråket med Zelensky i Vita Huset.
De diplomatiska ansträngningarna för att nå en förhandlingslösning i Ukrainakriget har gått i vågor under året. Det ryska fullskaliga invasionskriget inleddes den 24 februari 2022, och kriget går nu snart in på sitt fjärde år.
Donald Trump kom till makten efter en presidentkampanj där han lovade att avsluta kriget inom 24 timmar. Under året har det blivit tydligt hur denna strategi var tänkt att fungera: genom att sätta press på den sida som USA hittills har stött – det vill säga Ukraina – att göra eftergifter, samtidigt som man söker en uppgörelse direkt mellan USA och Ryssland. . Den tydligaste manifestationen av den förändrade amerikanska politiken var den offentliga utskällning som president Trump och vicepresident Vance utsatte Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj för vid hans besök i Vita huset. Händelsen blev ett uppvaknande för Europa och visade hur radikalt annorlunda den nuvarande amerikanska administrationen är jämfört med Bidens. Den offentliga tillrättavisningen av Zelenskyj i mars stod i bjärt kontrast till det varma mottagande som Trump gav Vladimir Putin när de möttes i Alaska i augusti.
Resultatet av Alaska-toppmötet blev att Rysslands diplomatiska isolering – från det som ibland kallas det globala väst – bröts, utan att landet behövde göra några eftergifter. Putin vann därmed en propagandaseger och lyckades genom toppmötet, samt genom de efterföljande förhandlingarna under våren, fortsätta att driva förhandlingsformatet i riktning mot en bilateral uppgörelse mellan USA och Ryssland, snarare än ett bredare internationellt ramverk. De europeiska ledarna lyckades dock, genom intensiv diplomatisk aktivitet, förmå USA att backa från de mest Rysslandsvänliga positionerna.
Ett mönster har utkristalliserat sig under året som gått när det gäller de olika turerna i förhandlingarna: amerikanska förslag koordineras först med Ryssland, medan Ukraina och dess europeiska allierade därefter febrilt tvingas agera för att försöka säkerställa ukrainska och europeiska intressen. Därefter följer att Ryssland blockerar några framsteg, varpå Trump tappar intresset. Vi har sett att hot från Trump om hårdare åtgärder mot Ryssland om landet inte skulle komma till förhandlingsbordet och börjar agera seriöst där inte har lett till några konkreta resultat. Den amerikanska politiken när det gäller specifika frågor har svängt betydligt under året. Exempelvis kravet på vapenvila, som Trump drev i början av året – och som Ukraina då motsatte sig – har han sedermera övergett, samtidigt som Ukraina senare har tagit upp frågan.
Under sommaren hölls direkta förhandlingar i Turkiet, men utan resultat. I slutet av november presenterade USA ett 28-punktsprogram som innehöll bland annat begränsningar av Ukrainas militära kapacitet, krav på ukrainskt trupptillbakadragande från Donetsk (den region som Ryssland inte lyckats erövra på tre år), avskaffande av sanktioner, ett stopp för ukrainskt Natomedlemskap samt ett förslag om gemensamma amerikansk-ryska investeringar av frysta ryska tillgångar. Förslaget innehöll även en vag form av amerikanska säkerhetsgarantier samt ett accepterande av ett framtida ukrainskt medlemskap i EU. När året går mot sitt slut pågår fortfarande olika försök att nå framåt mot någon slags förhandlingslösning. Det har gått betydligt mer än 24 timmar.
3. Massakern i el-Fasher
Inbördeskriget i Sudan har till stor del utspelat sig i skuggan av krigen i Gaza och Ukraina. El-Fasher, regionhuvudstaden i Darfur – en region i sydvästra Sudan – föll ur regeringsarméns kontroll den 26 oktober efter omkring 18 månaders belägring. Rapid Support Forces (RSF), med stöd framför allt från Förenade Arabemiraten, har sedan inbördeskrigets inledning 2022 bekämpat regeringsarmén SAF (Sudan Armed Forces). Genom erövringen av El-Fasher har RSF därmed konsoliderat sin kontroll över stora delar av västra Sudan.
I mars förlorade RSF kontrollen över huvudstaden Khartoum, och regeringsarmén tycktes då ha fått momentum. Som svar förstärkte RSF sin offensiv i Darfurregionen. Allierade anti-RSF-milisgrupper försvarade El-Fasher. Kritiken mot Förenade Arabemiraten och dess stöd till RSF har ökat under året.
Inbördeskriget står mellan två delar av den sudanesiska militära strukturen: RSF, ledd av Mohamed Dagalo, kallad ”Hemedti”, å ena sidan och den sudanesiska regeringsarmén (SAF), ledd av Abdel Fattah al-Burhan, å den andra. De två militärfraktionerna gjorde tidigare gemensam sak och genomförde militärkuppen 2021, som satte punkt för Sudans demokratiska öppning.
Nätverk sprungna ur den demokratiska oppositionen har fortsatt att kräva en återgång till en demokratisk process och att militärfraktionerna underordnar sig civilt styre. Samtidigt har de organiserat humanitära insatser genom så kallade Emergency Response Rooms.
En fyrstatsgrupp (”Quad”) bestående av USA, Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten lade i september fram ett förslag till vapenvila som skulle kunna utgöra en viktig plattform för en väg framåt mot en fredligare lösning på det blodiga kriget. Fredsförslaget innehöll tre huvudsakliga delar: 1) en humanitär paus, 2) en övergång till en regelrätt vapenvila samt 3) en transitionsprocess ledd av en civil regering. Förslaget öppnar för en möjlig väg mot en lösning av konflikten, men kräver att omvärlden sätter betydande press på parterna för att få dem att göra eftergifter.
Kriget i Sudan är ett krig med flera lager: etniska motsättningar, krigsherrar som strider för sina egna maktpositioner och externa aktörer som exploaterar konflikten. Motsättningar mellan Gulfstaterna – med Förenade Arabemiraten på ena sidan och Qatar och Saudiarabien på den andra – samt mellan Egypten och Etiopien, bidrar till ett regionalt krig genom ombud, bland annat kopplat till den stora renässansdammen (GERD). Med ökade krigsrisker både i Sydsudan och vad gäller en möjlig återgång till krig i Tigrayregionen i Etiopien riskerar situationen att ytterligare destabiliseras.
Zoomar vi ut kan vi konstatera en dyster utveckling i Afrikas horn. Regionen såg under några år ut att gå i en mer hoppfull riktning: Sudans långvarige diktator avsattes genom en folklig ickevåldsrevolution 2019; i Sydsudan nådde parterna 2018 ett ”revitaliserat” fredsavtal; Abiy Ahmed tilldelades Nobels fredspris 2019 och drev igenom en demokratisering och politisk liberalisering av Etiopien; och Etiopien och Eritrea slöt fred 2018 efter en långvarig konflikt.
Under de senaste åren har utvecklingen tyvärr vänt i negativ riktning. Många varnar nu för en förnyad krigsrisk i Tigray, vilket kan dra in Eritrea. Spänningarna och krigsrisken har ökat i Sydsudan. Samtidigt har också polariseringen mellan Etiopien och Somalia trappats upp efter att den somaliska delstaten Somaliland och Etiopien nått en kontroversiell överenskommelse.
4. Generation-Z protesterna
Ungdomar har under året gått ut på gatorna och krävt förändring i ett stort antal länder runt om i världen. De specifika orsakerna till protesterna varierar mellan länder, men underliggande tycks vara ett utbrett missnöje med korruption samt misstro mot de politiska ledarnas och systemens förmåga att förbättra situationen. Protesterna är ofta organiserade i lösliga nätverk, utan tydlig organisationsstruktur eller ledarskap, och har koordinerats genom sociala medier och spelplattformar.
Uppropen verkar dessutom ha inspirerat varandra, både vad gäller form (nätverksbaserad organisering) och estetik, till exempel genom användningen av symbolen One Piece Jolly Roger-flaggan. Två av upproren – i Nepal och Madagaskar – ledde till regimförändringar, men i inget av fallen tycks ungdomsrörelserna ha fått någon roll i, eller inflytande över, det nya styret. I Madagaskars fall skedde till och med regimförändringen genom en militärkupp.
I flera andra länder resulterade protesterna i policyförändringar. I Kenya drogs exempelvis en ny kontroversiell lag tillbaka, och i Nepal utlöste nya regleringar av sociala medier protesterna. Det är inte ovanligt att protester kommer i vågor; 2019 var ett protest-år, liksom 2011. Den folkliga revolutionen i Bangladesh förra året anges ibland som en startpunkt för dessa ungdomsprotester.
Under året har vi bevittnat protester i Mongoliet, Moçambique, Timor Leste, Togo, Filippinerna, Peru, Kamerun och Mexiko. Protesterna i Serbien, som inleddes 2024, har fortsatt under året. I Georgien har protester dominerat, även om de inte tydligt kan klassas som en del av Gen Z-vågen, utan snarare har varit inriktade på motstånd mot landets autokratisering.
5. Tolv-dagarskriget med Iran
Israel, som under det föregående året eliminerat hotet från Iranstödda Hizbollah i Libanon och genom tidigare angrepp slagit ut delar av Irans missilförsvar, gick i juni till attack mot Irans kärnvapenprogram. Israels regering har alltid betraktat risken för iranska kärnvapen som ett existentiellt hot mot landet. USA anslöt sig, i strid med både folkrätten och icke-spridningsavtalet, till Israels sida och attackerade iranska kärnvapenanläggningar. Attacken genomfördes trots – eller enligt vissa bedömningar just därför – att förhandlingar pågick under medling av Oman. Kriget pågick i 12 dagar och avslutades genom en vapenvila. Vapenvilan framförhandlades av Qatar och USA.
Att attacken skadade det iranska kärnvapenprogrammet råder det knappast något tvivel om. I vilken mån den helt eliminerade hotet för överskådlig framtid är däremot betydligt svårare att avgöra. Ett centralt problem är att den militära interventionen, samtidigt som den försvagade Irans kapacitet att utveckla kärnvapen, också ökade den iranska motivationen att göra just detta. Kriget undanröjde dessutom möjligheterna till kontrollerad övervakning av Irans kärnvapenprogram. Avtalet från 2015, Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA), etablerade ett omfattande system för övervakning och efterlevnad. JCPOA har varit det viktigaste avtalet för att på diplomatisk väg hantera risken med att Iran utvecklar kärnvapen. I och med 12-dagarskriset har möjligheterna för IAEA att övervaka den civila kärnkraftsutvecklingen i Iran kraftigt begränsats. Begränsad tillgång för observatörer har lett till ökad osäkerhet kring Irans kärnvapenprogram.
Många förväntade sig – och hoppades på – en folklig resning till följd av Irans förlust. Israel visade sig ha förmågan att penetrera djupt in i den iranska staten och dess säkerhetsapparat. Iran blev både kraftigt försvagad och förödmjukad av anfallskriget. Men trots att den iranska kapaciteten var tillbakatryckt uppstod ingen folklig revolt mot det teokratiska enväldet.
I september beslutade EU att återinföra sanktioner mot Iran genom att aktivera den så kallade snapback-mekanismen, som möjliggör ett snabbt återinförande av sanktioner om Iran anses bryta mot sina åtaganden. Frågan om hur det iranska kärnenergiprogrammet ska hanteras och risken för iranska kärnvapen ska förebyggas är långt ifrån löst.
6. Kriget mellan Indien och Pakistan
Konflikten mellan Indien och Pakistan utspelade sig mellan två kärnvapenbestyckade stater, där Pakistan åtnjuter politiskt och militärt stöd från Kina, medan Indien har ett allt närmare säkerhetssamarbete med USA. En militär eskalation mellan länderna riskerade därför att utvecklas till ett proxykrig med potential att dra in stormakterna indirekt. Striderna kom dock att begränsas i tid och omfattning. Kriget varade i fyra dagar, mellan den 7 och 10 maj, men präglades av användning av moderna stridsmedel, inklusive drönare, precisionsmissiler och flygattacker över den så kallade Line of Control, den faktiska gränslinjen i Kashmir. Att två kärnvapenmakter genomförde direkta flygoperationer mot varandra underströk allvaret i situationen.
Den utlösande orsaken till konflikten var ett terrordåd riktat mot turister i den omstridda Kashmirregionen, där offren till största delen var hinduer. Attacken kom att fungera som en katalysator för den redan spända relationen mellan Indien och Pakistan och ledde snabbt till militär upptrappning. Konfrontationen beskrevs som den allvarligaste mellan länderna sedan kriget 1971, inte minst mot bakgrund av de teknologiska resurser som stod till förfogande och risken för vidare eskalering.
Spänningarna i Kashmir har under de senaste åren förstärkts av Indiens inrikespolitiska beslut rörande regionens status. Genom att avskaffa Kashmirs särskilda autonomi och samtidigt häva tidigare restriktioner för markägande för personer utanför regionen har den indiska regeringen centraliserat kontrollen över området. Dessa åtgärder har skapat oro bland den lokala befolkningen och bidragit till en utbredd rädsla för att staten medvetet försöker förändra den demografiska sammansättningen genom att uppmuntra inflyttning av hinduer till ett område som till övervägande del är muslimskt. Detta har ytterligare fördjupat konflikten och gjort Kashmir till en fortsatt geopolitisk tändpunkt i Sydasien.
7. PKK upplöses
Avväpningen av Kurdistans arbetarparti (PKK) innebär att en av världens längst pågående väpnade konflikter har nått sitt slut. Det kurdiska upproret i Turkiet, som under flera decennier haft direkta och indirekta kopplingar till kurdiska grupper i både Syrien och Irak, har varit en central källa till regional instabilitet. Beslutet att avsluta den väpnade kampen har bidragit till ett påtagligt förbättrat relationsklimat mellan Turkiet, Irak och Syrien, där samordning och dialog i allt högre grad ersatt militär konfrontation.
Särskilt anmärkningsvärt är utvecklingen i nordöstra Syrien, där spänningarna mellan den kurdiskdominerade SDF-gerillan och den nya centralmakten i Damaskus under året inte har övergått i öppet krig. Detta bör i sig betraktas som en betydande politisk prestation, givet de djupa motsättningar som råder kring territoriell kontroll, autonomi och militär makt. Förhandlingar pågår fortfarande om hur de kurdiska militära strukturerna ska integreras i den syriska armén, eller om vissa delar ska behålla ett mer självständigt säkerhetsansvar. Processen är långt ifrån okomplicerad, men att den förs vid förhandlingsbordet snarare än på slagfältet markerar ett viktigt skifte.
Den 12 maj 2025 deklarerade PKK formellt att organisationen skulle upplösas och att den väpnade kampen avslutades. Organisationens fängslade ledare, Abdullah Öcalan, uppmanade till avväpning och upplösning efter att han, tillsammans med PKK:s ledning, deltagit i fredsförhandlingar med den turkiska staten. Beslutet kan ses som det definitiva slutet på över fyrtio år av väpnad konflikt i Turkiet, en konflikt som kostat tiotusentals människoliv och präglat landets inrikespolitik.
Avväpningen sker samtidigt som den regionala maktbalansen är i snabb förändring. I Syrien tog en ny politisk ordning form mot slutet av 2024, efter decennier av auktoritärt styre, vilket skapade både osäkerhet och nya möjligheter. Trots interna spänningar och motstridiga intressen lyckades de kurdiska aktörerna och den syriska centralmakten nå en principiell överenskommelse om integration av de kurdiska väpnade grupperna i de statliga säkerhetsstrukturerna. Även om många detaljer ännu återstår att klargöra, markerar överenskommelsen ett tydligt brott med tidigare mönster av konfrontation och fragmentering.
Sammantaget pekar utvecklingen på en försiktig men betydelsefull avspänning i en region som länge präglats av väpnade konflikter. Att PKK upplösts samtidigt som en potentiell upptrappning mellan syriska kurder och centralmakten inte resulterade i krig framstår därmed som ett av årets mest underskattade stabiliserande skeenden i Mellanöstern.
8. Det amerikanska drogkriget
Under Trump-administrationen har USA genomfört en serie militära attacker mot båtar som transporterar droger. Det amerikanska drogkriget har trappats upp, och har mer specifikt riktats mot Venezuela och dess auktoritäre ledare Nicolas Maduro. Över 80 personer har under året dödats i amerikanska attacker, vilket kan beskrivas som utomrättsliga avrättningar. Eftersom USA upprepade gånger har attackerats även när målfarkoster redan slagits ut, har den amerikanske försvarsministern Pete Hegseth anklagats för krigsbrott.
Motivet för denna upptrappning utanför Venezuela har angetts som ett försök att stoppa droginförseln till USA. Faktum är dock att Europa är den största marknaden för venezuelanskt kokain, medan Venezuela har en relativt marginell betydelse för drogimporten till USA.
Under året har den amerikanska regeringen också börjat tillämpa begreppen ”terrorism” och ”terroristgrupper” i en bredare mening. Begreppen används nu för att klassificera drogkarteller och kan därmed rättfärdiga en repressiv apparat av militära medel, tidigare reserverad för bekämpning av exempelvis IS och al-Qaida. ”Solkartellen”, ett öknamn som används för att beskriva en grupp makthavare och inflytelserika, korrupta aktörer i Venezuela som är involverade i kriminell verksamhet, har klassificerats som en terroristgrupp – trots att det inte är en formell organisation.
Det är i denna dramatiska kontext som årets fredspris går till Maria Corina Machado. Hon är en oppositionsledare som kommit att fungera som en ledargestalt för hela oppositionsrörelsen. Machado lever gömd och är den politiker som numera leder motståndet mot den auktoritära Maduroregimen. Hennes arbete för att bygga upp en gräsrotsorganisation som lyckades övervaka och avslöja regimens valfusk uppmärksammades särskilt av nobelkommittén. Det faktum att Machado inte tagit avstånd från det ökade amerikanska militära hotet mot Venezuela har gjort att valet av pristagare blivit omdiskuterat.
Upptrappningen i Venezuela bör ses i ljuset av en alltmer aggressiv retorik kring USA:s egen intressesfär, där landet ser sig ha en särskild roll och uppgift att dominera. Detta tänkande påminner om strategier som ofta tillskrivs andra stormakter, såsom Kina och Ryssland. När USA släppte sin National Security Strategy i december tydliggjordes denna syn, med hänvisning till en ny form av Monroe-doktrin.
9. Fredsavtalet mellan Armenien-Azerbaijan
Den väpnade konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan avslutades redan 2023 med en militär seger för Azerbajdzjan, som erövrade territoriet Nagorno-Karabach. Maktbalansen hade under året svängt, framför allt genom att Azerbajdzjan, med hjälp av sina oljeinkomster, kunde bygga upp en starkare militär, inte minst med stöd av Turkiet. Etniska armenier fördrevs eller lämnade området, beroende på vilken version av händelserna man tar del av.
En överenskommelse under våren banade väg för ett fredsavtal, där parterna erkänner varandra och de gällande gränserna. En viktig fråga har dock fått sin lösning genom fredsavtalet: Nakhchivanenklaven, ett självstyrande område med huvudsakligen azerisk befolkning som ligger inne i sydvästra Armenien. Hur den väg, eller snarare korridor, som förbinder enklaven med Azerbajdzjan ska kontrolleras har länge varit en tvistefråga mellan länderna. Under Trump-administrationen fick USA parterna att acceptera ett nytt initiativ – the Trump Route to International Peace and Prosperity (TRIPP). Genom överenskommelsen upphörde den tidigare medlingskonstruktionen, där både EU och Ryssland varit involverade, som under lång tid försökt få parterna att nå en lösning.
En kvarstående olöst fråga gäller den armeniska konstitutionen, som fortfarande innehåller formuleringar som signalerar en långsiktig ambition att förena Nagorno-Karabach med Armenien – något som Azerbajdzjan kräver ska ändras. Fredsavtalet löser alltså inte själva statusfrågan, utan är ett exempel på en konflikthantering där ekonomisk utveckling förhoppningsvis kan öppna vägen för förbättrat samarbete mellan länderna på sikt.
Den amerikanska lösningen innebär alltså en etablering av amerikanska ekonomiska intressen i regionen. Armenien, som länge fått stöd från Ryssland, kan genom avtalet ses försöka frigöra sig från den ryska intressesfären. Det armeniska missnöjet mot Ryssland kan härledas till frustration över den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina samt ilskan över att Ryssland, som tidigare stött Armenien, förhöll sig passivt när Azerbajdzjan återerövrade Nagorno-Karabach.
10. FN:s finansieringskris
Den 24 oktober – FN-dagen – fyllde FN 80 år. Dagen markerade att det var 80 år sedan FN-stadgans trädde i kraft. FN (Förenta Nationerna) bildades för att hindra ett nytt världskrig. Stadgan slår fast att FN:s uppdrag är att ”rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden”.
FN står i dag inför en allvarlig ekonomisk kris med flera bakomliggande orsaker. Länder har systematiskt försenat sina bidrag, inflationen har inte kompenserats, och antalet konflikter och humanitära katastrofer har ökat. Krisen blev akut i och med den dramatiska förändringen av USA:s FN-politik under Trump-administrationen. Som organisationens största bidragsgivare drog USA snabbt och kraftigt ned sina bidrag, vilket skapade en chock för hela FN-systemet.
Finansieringskrisen understryker behovet av institutionell reform. Generalsekreteraren har därför inlett reformprocessen UN80. En viktig del av arbetet är att uppmärksamma medlemsländerna på hur överbelastad organisationen har blivit. FN:s medlemsländer har gett organisationen totalt omkring 40 000 mandat, inklusive över 3 600 unika mandat riktade till Sekretariatet. Många av dessa mandat har tillkommit utan att nya resurser tillskjutits, och flera saknar tidsbegränsningar eller avslutningsmekanismer. Resultatet är att uppgifterna ackumuleras samtidigt som de ekonomiska ramarna krymper – en obalans som FN inte kan hantera utan reformer. Medlemsländerna behöver därför rensa upp i mandatfloran och prioritera kärnuppgifterna. Den nuvarande ekonomiska krisen kan, om den hanteras rätt, bli en drivkraft för nödvändiga reformer och effektiviseringar av FN och dess organ.
FN befinner sig alltså i en försvagad position, just när organisationen skulle behövas som mest. Organisationen har historiskt vilat på en grundläggande maktbalans: USA har stött FN och andra multilaterala organ samtidigt som landet har fått stort inflytande över dem. Exempelvis ligger FN:s huvudkvarter i New York, vilket speglar detta inflytande. Det amerikanska tillbakadragandet riskerar att förändra dessa förhållanden, och centrala FN-funktioner diskuteras nu kunna omlokaliseras till andra städer.
Inget land fyller dock fullt ut det vakuum som USA lämnat. Länder som försöker ta vid riskerar att ställa nya krav och förändra FN:s karaktär. FN:s arbete med mänskliga rättigheter står exempelvis under hot. Samtidigt signalerar Kina, genom president Xi Jinpings Global Governance Initiative, att landet tar sin roll som global stormakt på större allvar och är villigt att spela en mer aktiv roll i internationella institutioner.
Isak Svensson är Dag Hammarskjölds-professor vid Uppsala Universitet, Institutionen för freds- och konfliktforskning
