ANALYS: Regimen i Iran är sedan länge moraliskt, politiskt, diplomatiskt och ekonomiskt bankrutt. Det har aldrig funnits ett bättre tillfälle för de som vill ha regimskifte i Iran än just i detta ögonblick. Statsvetaren och Mellanösterforskaren Anders Persson listar tre scenarion för hur regimen kan falla.
Kris under nya omständigheter
Iran upplever för närvarande den femte stora vågen av protester sedan 2009. En rad omständigheter är nya och annorlunda nu jämfört med tidigare protestvågor, vilket gör att demonstranterna kanske kan lyckas den här gången. Regimen i Iran har förlorat sitt tidigare regionala imperium av allierade och proxyaktörer som vid sin höjdpunkt för några år sedan sträckte sig från västraAfghanistan genom stora delar av Mellanöstern till Medelhavets kust. I Syrien styr numera en Iranfientlig regim och Hizbollah, Irans viktigaste proxyaktör, har blivit vingklippt av Israel på ett sätt som ingen expert trodde var möjligt. I somras förlorade Iran dessutom det första direkta kriget mot Israel och USA på ett förnedrande sätt. Ovanpå detta plågas landet av alltifrån vattenbrist till hyperinflation. Och sist, men inte minst, Donald Trump stödjer demonstranterna och hotar nu den iranska regimen med intervention på ett sätt som tidigare amerikanska presidenter inte gjort.
Hyperinflationen föröder
För att illustrera hur allvarlig den ekonomiska situationen är i Iran för närvarande kan jag berätta en personlig anekdot. När jag besökte landet under sommaren 2015 kort före att kärnteknikavtalet JCPOA hade förhandlats klart sade expediten på växlingskontoret i Tehran till mig att det var köpläge på alla iranska varor eftersom valutan tappat 2/3 av sitt värde mot dollarn under de senaste åren. Jag fick 38.000 iranska rial för 1 US dollar. Idag handlas 1 dollar för 1.4 miljoner iranska rial. Denna typ av hyperinflation är förödande för alla samhällen eftersom den slår undan benen för den breda massan av befolkningen vars löner inte kan hålla jämna steg med inflationen. Endast de som har tillgång till utländsk valuta, guld eller liknande kan leva väl i ett samhälle präglat av hyperinflation.
Statsvetenskaplig forskning har sedan länge visat att proteströrelser mot auktoritära regimer behöver skapa sprickor i de auktoritära regimerna som de kämpar emot för att lyckas. I fallet Iran kan detta ske genom tre olika scenarion:
Lyckas protesterna – börjar det spricka?
(1) Det är möjligt att proteströrelsen i Iran på egen hand kan skapa sprickor i en redan försvagad regim genom det breda missnöjet i landet. Hittills ser vi inte tydliga sprickor, men ofta i auktoritära länder syns inte sprickorna utåt förrän precis innan regimerna faller, vilket till exempel var fallet i Syrien när Bashar al-Assad föll 2024. Assads regim var precis som den iranska regimen idag moraliskt, politiskt, diplomatiskt och ekonomiskt bankrutt, men proteströrelserna skiljer sig markant åt på flera viktiga punkter. I Syrien var oppositionen väpnad och hade en tydlig ledare. I Iran saknar proteströrelsen såväl vapen som en tydlig ledare. Detta gör det svårare för förhandlingar med regimen men samtidigt är proteströrelsen i Iran inte beroende av enskilda ledare som kan dödas eller fängslas av regimen.
Snart är den högste ledaren borta; efterträdare saknas
(2) Det är också möjligt att regimen i Iran kan rida ut även den nuvarande protestvågen, men det faktum att Irans högste ledare, 86-årige Ali Khamenei, inte bara är impopulär utan även en av världens äldsta och längst sittande ledare, är en stor fördel för proteströrelsen. Detta innebär uppenbara möjligheter till sprickor i den iranska regimen eftersom den högste ledaren av allt att döma inte har så många år kvar vid makten. Successionsordningen är en väldigt känslig fråga för många auktoritära regimer, i synnerhet de som inte är monarkier, vilka i regel har en tydligare successionsordning. Men från Ryssland till Kina till Iran är frågan om vem som ska efterträda de nuvarande ledarna känslig just därför att den kan skapa sprickor, interna strider och destabilisering. Ju äldre och svagare Khamenei blir, desto mer ökar risken för sprickor i regimen, ännu mer folkligt missnöje, palatskupper, att militären går in och tar över makten och så vidare. Samma logik gäller ifall Khamenei hastigt skulle avlida eller ifall hans son Mojtaba eller någon annan impopulär person utses till efterträdare. Det finns helt enkelt ingen tydlig succession efter Khamenei, vilket i sig är destabiliserande för Iran och till stor hjälp för proteströrelsen.
Hjälp utifrån?
(3) Hjälp kan också komma utifrån. Det är möjligt att USA och/eller Israel intervenerar och attackerar den iranska regimen för att bli av med den en gång för alla, något som varit ett mål för politiska hökar i båda länderna under årtionden. Det har aldrig funnits ett bättre tillfälle för de som vill ha regimskifte i Iran än just i detta ögonblick. Huruvida amerikanska och israeliska attacker verkligen skulle hjälpa proteströrelsen i Iran eller kanske rentav stjälpa den och i stället konsolidera regimen tvistar experter och aktivister om. Oavsett vilket bör de upprepade hoten från Trump mot den iranska regimen tas på största allvar. Samtidigt gör spökena från Afghanistan och Irak sig påminda varje gång frågan om nya regimskiften kommer på tal. Motsättningen mellan intervention och isolationism skär rakt igenom Trumps personlighet, det republikanska partiet och MAGA-rörelsen. Just nu ser det dock ut som den interventionistiska ådran har överhanden hos Trump.
Till sist – idéerna segrar
Inspirerad av den israeliska fredsaktivisten Uri Avnery brukar jag nämna för mina studenter på kurser i internationell politik att det i slutändan är idéer som förändrar världen. Även de mäktigaste imperierna och starkaste militärmakterna är maktlösa när nya idéer får fäste. Hur många soldater hade Jesus, Karl Marx och Theodor Herzl frågar jag studenterna. Svaret är inga. Ironiskt nog är den iranska revolutionen 1979 ett av de tydligaste moderna exemplen på idéers makt i världspolitiken. Ayatollah Khomeini möttes av mellan tre och fem miljoner jublande iranier när han landade i Tehran i februari 1979. Men nu utmanas den iranska revolutionen av andra idéer som ser ut att vara ännu mäktigare.
Anders Persson är statsvetare och Mellanösternforskare vid Linnéuniversitetet
Redaktör: Johan Schaar
