Jaga inte invandrare – follow the money!

DEBATT: Invandring utmålas stadigt som det stora problemet nu. Synsättet präglar den politiska agendan och understöds av braskande rubriker i massmedia. Men det är en missvisande och farlig problembeskrivning. Vad som borde stå i fokus är hur kapitalägare dragit ifrån genom politiskt tillskapade regelverk. Så medan lönerna bara steg med 51 % perioden 1975 – 2024 så rusade börsvärdet under samma period med 2 677%. 

Siffrorna om hur lönerna sackat efter medan börsen rusat kommer från finansmannen Robert Weil och hans företag Proventus och presenterades vid ett symposium i Sigtunastiftelsen den 15 november. Weil pekade på hur siffrorna för USA är ännu mer alarmerande med en löneutveckling på 51 % och börsrusning åren 1975 – 2024 på ofattbara 6 010 % . Trots de anslående skillnaderna som Weil lyfter fram så har frågorna tydligt marginaliserats i den politiska debatten. ”Jämlikhet” avfärdas som ”woke” vilket nu övertagit agendasättandet för vad som är politiskt korrekt (PK). 

Debatten har förskjutits bort från den fördelningspolitiska agenda som var en primär drivkraft bakom 1900-talets demokratiska medborgerliga krav på inflytande för andra än de rika.  

Den nya elitens PK får absurda konsekvenser

Det nya PK blockerar både frågor om ekonomisk ojämlikhet och ifrågasättandet av hur enskilda människor gjort sig stora förmögenheter på skattefinansierad vård och utbildning. 

Ändå har Andreas Cervenka tydligt belyst frågorna, både i mängder av artiklar och i sin bok med den alltför adekvata titeln ”Girig-Sverige: så blev folkhemmet ett paradis för de superrika”.  Han visar hur vi blivit ett land med över 500 miljardärer, som många gånger mer berikat sig själva än Sveriges om land. Och många har tjänat pengar på pengar mer än på att framställa fysiska nyttigheter.

Johannes Klenell gräver vidare i frågorna i sin bok ”Bananrepubliken Sverige: hur politiker, välfärdskapitalister och PR-byråer utmanar demokratin”. Boken innehåller en rad konkreta exempel på de täta banden och kopplingarna mellan de människor som fattade beslut om de regelverk som möjliggjorde utförsäljningen inom vård, skolor och om sorg och de som deltog i utförsäljningen. Karin Pettersson som själv arbetat på Finansdepartementet visar i sin nya bok ”Förbannelsen: hur Sverige fastnade i 1990-talet och förlorade framtiden” hur Assar Lindbecks radikala förslag om att ”marknadsutsätta” offentlig verksamhet aldrig byggde på någon konsekvensanalys. Och vad värre är: aldrig någonsin utvärderats. Istället har vi en rad beslutsfattare från den tiden som inte vill att politiken rotar i utnyttjandet av de förmånliga regelverken och vem som tjänade pengar på vad. 

Åt de som har ska varda givet?

Internationellt har en rad forskare som Thomas Piketty kartlagt utvecklingen. Piketty har skrivit tegelstenar i frågan men också lättillgängliga böcker som ”En kort historik om jämlikhet”. Gabriel Zugman har tydligt och vetenskapligt belagt hur de frisläppta marknadskrafterna skapat stora förmögenheter och hur medlen förts över till skatteparadis.

Det är svårbegripligt att Pikettys gedigna forskning kunnat avfärdas som woke och att Zugman är tämligen okänd i Sverige. I Frankrike däremot är Zucman en ekonom som nu påverkar hela det politiska fältet med sina populära förslag om att beskatta de allra rikast med 2 %.

Men i bananrepubliker skakar beslutfattare av sig sådan kritik, liksom förslag och fakta som läggs fram. Istället för att tala ekonomi öppnas nu spelplanen vitt och brett för nationalkonservativa partier som utmålar invandrarna – som grupp – som roten till allt ont i samhället. 

Hördes inte motsvarande svartmålningar i 1930-talets Tyskland?

Invandringsmotståndet är basen i den nationalkonservativa agendan men den gynnar också marknadsliberaler som därigenom slipper ta debatt och försvara de stora börsvinsterna. De som kommer i kläm är förstås både invandrare och utsatta grupper som fattigpensionärer.  

Saknas civilkurage att angripa överheten?

Kanske beror problematiserandet av invandrare också på en besvärande feghet? Att människor helst undviker konflikt med människor som står högre upp på den sociala stegen, som företagsamma och ibland buffliga typer? Och istället riktar vreden mot ofarliga grupper?

I dagens politiska klimat glorifieras bryskhet, inte bara i Donald Trumps USA utan också i Sverige. Särskilt av unga män och på sociala medier som Tiktok.  Den ekobrottsdömde Alexander Ernstberger som anklagades för att förskingra pensionssparares sparkapital tjänade miljarder och levde i lyx med stora hus och bilar genom sitt fondbolag Allra. Men han fick sex års fängelse för mutbrott och trolöshet mot huvudmän. Nu hyllas Ernstberger av unga mäns och han i sin tur idoliserar Elon Musk. Och umgås med SD-ledningen och ordföranden i Riksdagens näringslivsutskott Tobias Andersson (DN:s söndagsbilaga 16 november). 

Invandrare arbetar i hög grad, bidrar och betalar skatt

Det vore naivt att säga att invandringen inte skapat friktion. Flera grupper, särskilt de med låg om ens någon utbildning, lever i utanförskap och på marginalen. Och visst finns grov kriminalitet där bl a kopplat till drogkonsumtion i rikare delar av landet (med en annan typ av brottslighet).             

Men SCB:s data visar att den övervägande majoriteten av alla invandrare i åldersgrupperna 20-65 år , oavsett utbildning och ursprungsland försörjer sig, betalar skatt och bär upp viktiga samhällsfunktioner både inom vård och omsorg och som entreprenörer. 

Robert Weil menar att vi både idag och de närmaste decennierna bör se dessa människor som en värdefull resurs i vår demografiska profil med lågt barnafödande. Invandringen gör oss, påpekar Weil, starkare som land än många europeiska länder med mindre invandring (påpekat vid Sigtunasymposiet 15 november). 

Det finns bättre sätt att definiera vi och dem

Hur vi definierar begrepp som vi och dem är ofta problematiskt och sällan självklart. Det skulle lika gärna kunna bildas ett ”vi” mellan alla löntagare och människor utan stora kapitaltillgångar som dragit det kortaste strået när svenska löner stagnerat i relation till kapitalinkomsterna. Ett sådant ”vi” borde kunna mobiliseras av politiska partier för att skapa ett mer rättvist och medmänskligt samhälle.

För mig känns det både orimligt och motbjudande att definieras som del av ett etniskt fixerat ”vi” av etniska svenskar med en mängd kvinnofientliga nationalkonservativa män. 

På samma sätt blir det konstruerat att  bunta ihop invandrare till en grupp som omfattar allt från bosniska överläkare till sudanesiska analfabeter.

Etniska vi och de har farliga antidemokratiska rötter

Uppdelningen på etnisk grund är ett politiskt ställningstagande med rötter i mörkbruna ideal som präglat icke-demokratiska och fascistiska rörelser under hela 1900-talet och som nu fått ny genomslagskraft.

Uppdelningen har historiskt lett till en avhumanisering av människor som definieras som ”de andra”. I grunden drabbar avhumaniseringen också de som avhumaniserar andra. 

Etnisk uppdelning sänker också ribban för politiskt våld. Politiskt hatspråk i ledande kretsar har gått över till öppet våld på våra gator.  Som ”njutningsvåld” där unga män i Aktivgrupper fegt sparkar en liggande man, heilar och skrattar. 

Vem minns för övrigt inte filmerna med SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt som sparkade döda får och skrattande sa att han önskade att de var judar?

Fokuset på invandring döljer problem Sverige måste ta tag i

Ett stort problem med invandringsfokuset är att verkligt viktiga problem lämnas oåtgärdade. Det gäller klimatet där Sverige gått från föregångsland till bakåtsträvare när i själva verket både utsläppsminskningar och skogen som kolsänka bör lyftas. 

Det gäller underhåll av järnvägar som behövs både av klimat- och försvarsskäl. 

Och det gäller välfärd och en politik som inriktas på att bl a unga, gamla och sjuka ska känna att sig respekterade och värdefulla, inte förminskas till kunder på en marknad där vinstintressen och avkastning dominerar.

Det var bättre förr

Stora delar av 1900-talet drev folkvalda demokratiska krafter på byggandet av ett välfärds-Sverige som gynnade även dem den forne statsministern Per Albin Hansson kallade samhällets styvbarn. Välfärd på hemmaplan förenades med solidaritet med människor utanför Sverige som kämpade mot förtryck och fattigdom 

Nu känns det angeläget att knyta an till de demokratiska och medmänskliga synsätt som byggt och präglat Sverige. Och gå emot den egofixering, främlingsfientlighet och rasism som alltför länge huserat och riskerar föra samhället och världen till vägs ände. Var och en kan bidra genom att återta och damma av begrepp som vantolkats och förvrängts av arroganta makthavare som förhärligar den manliga styrka som varit fascismens signum som också innebär förnedring av kvinnor och begrepp som medmänsklighet, vänlighet, civilkurage, ansvar för allt levande och vår gemensamma miljö. 

Innan det blir för sent behöver vi bryta nygammal väg och stå upp för ett lugnare samhälle där inte bara prestationer utan också socialt ansvarstagande premieras. Liksom en grundsyn bortom egot så att vi inte förirrar oss på hatets och våldets väg utan lär oss att se en medmänniska i alla vi möter. 

Gerd Johnsson-Latham ärchefredaktör för Mänsklig säkerhet.

Redaktör:Lotta Schüllerqvist