Nobelpristagaren Joseph Stiglitz är ledande namn bakom ett förslag att tillsätta en internationell panel som – likt den internationella klimatkommissionen – ska lämna fortlöpande rapporter om klyftorna mellan fattiga och rika i världen. Stiglitz och hans kommitté har utarbetat en bakgrundsrapport om och ett förslag som presenterades och antogs vid det senaste G20-mötet i november i Sydafrika.
Stiglitz-kommittén framhåller att en ökande ojämlikhet mellan och inom stater skapar sämre förutsättningar för en ekonomisk utveckling som gynnar folkflertalet. Ett skriande exempel på de ökande klyftorna är att en av fyra i världen idag på grund av fattigdom tvingas avstå från att äta sig mätta medan miljardärernas rikedomar idag nått den högsta nivå som uppmätts i världshistorien.
Därtill underminerar ojämlikhet på flera sätt demokratin. Den riskerar att minska tilliten till offentliga institutioner, ökar den politiska polariseringen och minskar förutsättningarna för medborgarnas delaktighet i styrningen av samhällen,
”Världen har insett att vi har en klimatkris; det är dags att vi också inser att vi står inför en ojämlikhetskris”, sade Stiglitz när förslaget presenterades inför G 20-mötet.
Regelbunden global rapportering saknas om gapet mellan rika och fattiga
Den nya internationella panelen föreslås bli ett oberoende nätverk av forskare. Dessa ska rapportera om utvecklingstendenser och bedöma vilka drivkrafterna är bakom de ökande klyftorna och dess följder. Panelen ska även utvärdera alternativa strategier för att hantera problemen och därefter fortlöpande informera regeringar, beslutsfattare och andra internationella aktörer, som till exempel journalister och folkrörelser.
En av forskarna bakom rapporten är Imraan Valodia, professor i ekonomi vid Wits University i Sydafrika. Han skriver i en artikel efter G20-mötet:
”Även om det finns en mängd akademisk litteratur om ojämlikhet finns det inte ett enda centralt organ som bedömer den globala ojämlikheten. Faktum är att många utvärderingar verkar att ha kraftigt underskattat nivån av ojämlikhet i våra samhällen.
Hög ojämlikhet ökar riskerna för demokratin
I Stiglitz-kommittens rapport för G20-mötet redovisades en rad aspekter relationen mellan rika och fattiga inom och mellan stater:
- 83 % av alla länder, vilket motsvarar 90 % av världens befolkning, har enligt Världsbankens definition hög ojämlikhet. Länder med hög ojämlikhet löper sju gånger större risk att drabbas av svårigheter för staternas demokratiska styrelseskick än mer jämlika länder.
- De rikaste( en procenten av medborgarna) i världen tillgodogjorde sig 41 % av ökningen av de samlade förmögenheterna sedan år 2000, medan 50 % av de som lever på de lägsta inkomstnivåerna bara har ökat sina tillgångarförmögenheter med bara en enda procent, enligt data från World Inequality Lab.
- Ojämlikheten mellan alla individer i världen har minskat under de senaste decennierna, till stor del på grund av inkomstökningar i Kina, men utsikterna för ytterligare minskningar är osäkra. Den totala inkomstskillnaden mellan länderna i det globala Nord och det globala Syd är fortfarande mycket hög.
- Nya uppgifter om den kraftiga ökningen av ärvd förmögenhet visar att 70 biljoner dollar i förmögenhet väntas gå i arv till arvingar under de kommande tio åren. På det sättet cementeras rådande fördelning av makt och ekonomiskt inflytande.
Rikedom ger politiskt inflytande och än mer påverkansmöjligheter
Professor Stiglitz fick Nobelpriset i ekonomi 2001. Han har i många sammanhang argumenterat för att ojämlikhet skapas genom den politiska makt de rikare innehar och att detta leder till en ond cirkel där de som redan har resurser bland annat kan påverka lagstiftningen till sin egen fördel.
Stiglitz har framhållit att en högre beskattning av de rika och en bättre reglering av marknaderna är nödvändigt för att minska ojämlikheten.
Han har även genom åren kritiserat så kallat nyliberala program som förespråkats av den internationella valutafonden. Stiglitz menar att dessa kan skada utvecklingsländerna genom att inte ta hänsyn till varje lands specifika förutsättningar och att man i många stater genomfört ekonomiska reformer för snabbt eller i fel ordning
Sydafrikas vill också bekämpa monopol
I samband med G20-mötet i Sydafrika skrev landets president, Cyril Ramaphosa, att det landet redan prövar en rad av de förslag som föreslås för att minska världsfattigdomen:
”Dessa inkluderar progressiv beskattning, lagstiftning om minimilöner, offentlig finansiering för gratis eller subventionerad hälso- och sjukvård, nollskattepliktiga livsmedel och förstärkta sociala skyddssystem.”
Ramaphosa framhöll också att man måste ta itu med andra ekonomiska bromsklotsar i arbetet med att minska fattigdomen som tendenser till monopol och konkurrenshämmande affärsmetoder.
Socialt toppmöte med över 40 statschefer
Kampen mot världsfattigdomen stod även i centrum för FN:s internationella toppmöte om social utveckling (Second world summit for social development) som genomfördes i Doha i början av november. Det första mötet kring frågorna ägde rum för så länge sedan som 1995.
Toppmötet syftade till att hitta nya vägar för att främja människors rätt till mat, bostäder, bra jobb, trygghet, utbildning och hälsa. Sådana åtgärder är en del av FN:s internationella utvecklingsmål. Tyvärr gapade många stolar tomma vid toppmötet – särskilt gällde detta representanter för flera rika länder, men över 40 statschefer deltog. Och man lyckades mot många odds enas om en ny resolution för att bekämpa världsfattigdomen.
Resolutionen prioriterar arbetet för att skapa anständiga jobb för alla främjande av full sysselsättning. ”Vi delar övertygelsen att social utveckling och social rättvisa är oumbärliga för att uppnå och upprätthålla fred och säkerhet inom och bland våra nationer.” heter det i resolutionstexten.
För långsam takt i arbetet med utvecklingsmålen
”Social utveckling och social rättvisa kan i sin tur inte uppnås utan fred och säkerhet eller utan respekt för alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.”
Samtidigt pekar resolutionen ut många tillkortakommanden sedan det första toppmötet om social utveckling som genomfördes för trettio år sedan:
”Framstegen mot att uppnå de flesta av utvecklingsmålen har varit alldeles för långsamma. (…) Miljontals människor lever fortfarande i extrem fattigdom. Barn, kvinnor, personer med funktionsnedsättning, människor som bor på landsbygden och personer i utsatta situationer är mer drabbade än resten av befolkningen. Hunger, osäker livsmedelsförsörjning och undernäring är fortfarande en realitet för många och antalet global undernärda har ökat under senare år. ” Så trots att ”miljontals människor har lyfts ur fattigdomen, lever ändå miljarder människor nära fattigdomsgränsen och riskerar att hamna i extrem fattigdom.”
Det är i det arbetet FN nu vill öka ansträngningarna i medlemsländerna.
Social utveckling är en investering, inte välgörenhet
”Socialt utvecklingsarbete ska inte ses som en sorts välgörenhet”, sade Annalena Baerbock, tidigare utrikesminister i den tyska regeringen, nu verksam inom FN:
”Detta arbete ligger i varje lands egenintresse och är en av de klokaste och mest förändringsskapande investeringar vi och medlemsstaterna kan göra.(…) ”Och låt oss vara tydliga, det är inte så att världen saknar pengar. Att engagera sig för de globala utvecklingsmålen innebär att arbeta för att minska det årliga resursunderskottet på fyra biljoner dollar – och det finns gott om kapital där ute, frågan är var detta kapital investeras och hur det investeras.”
Amina Mohammed, tidigare utrikesminister i Kenya, nu verksam inom FN, sade:
“Människor förväntar sig inte bara resolutioner utan svar. Konferensens slutdokument måste bli ”ett åtagande om att sätta människor i centrum för ett hållbart utvecklingsarbete”. Hur medlemsländerna lyckas med det arbetet kommer att följas upp fortlöpande och slutligen granskas vid ett nytt toppmöte som genomförs om fem år.
Jöran Hök är medlem av redaktionen för Mänsklig Säkerhet.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
