Vi hamnar ibland i situationer där det som krävs av oss i vår yrkesroll strider mot värden som är viktiga för oss. Många tjänstemän i Sverige, USA och EU brottas idag med dilemman och tvingas till svåra val. En liten bok av den judisk-amerikanske ekonomen Alfred O Hirschman, publicerad i USA 1970, ger oss de intellektuella redskapen för att hantera vår belägenhet.
Vad gör vi när det skaver mellan vår syn på oss själva och vår professionella eller samhälleliga roll, när den organisation eller myndighet där vi arbetar, eller det samhälle vi lever i, skapar friktion mellan vad vi tror på och vill stå för och vår förväntade roll? Dåliga chefer och vanlig vantrivsel kan bli outhärdliga men hör ändå oftast till vardagens bekymmer som i bästa fall kan hanteras. Men när spänningen går djupare än så, när vi upplever att den sliter på något som har med vår inre kärna att göra? Vad gör vi då, vilka möjligheter står till buds, vilket handlingsutrymme har vi?
Mitt under brinnande Vietnamkrig, 1970, publicerade den judisk-amerikanske ekonomen Albert O Hirschman en liten bok som hjälper oss förstå de val vi står inför och vilka konsekvenser de kan få.
Öppen dialog leder långt
En lång internationell karriär har ibland fört mig in i en skavande situation. De humanitära organisationer jag arbetat för verkar i en svår och ibland farlig miljö och på en konkurrensutsatt marknad. Där hyllar man gärna sig själv och sitt viktiga arbete för de nödlidande men är ovillig att dela med sig av oberoende utvärderingar och analyser av problem och svårigheter som kan nagga bilden av ens egen organisation i kanten. När så sker blir fallet desto större: Röda Korset, Oxfam och Amnesty har alla hamnat i sådana kriser. Att verka för verklig transparens i den världen stöter ofta på ett institutionellt motstånd, särskilt från styrelser och ledning.
När jag arbetade med klimatanpassning i en internationell tankesmedja blev det obekvämt när vi skulle bestämma våra prioriteter. Beroende av givares intresse och välvilja ville ledningen gärna producera något slagkraftigt och lättbegripligt, t ex ett index över vilka länder som hade de största anpassningsbehoven. Men vi på golvet kunde inte se att tjänstemän, civilsamhälle och befolkning i dessa länder skulle ha nytta av att bli jämförda med andra utsatta länder. Vi ville arbeta med de mer komplexa frågorna om hur man bygger redskap för att fatta beslut om investeringar i anpassningsåtgärder i en situation av stor osäkerhet, där man ofta inte vet om man gjort rätt förrän långt in i framtiden.
Båda dessa fall kunde vi hantera inom organisationen genom en öppen och ibland intensiv diskussion. Det gick att argumentera och påverka, i alla fall så långt att vi fann att vårt arbete förblev meningsfullt och angeläget.
Högre temperatur fick jag utstå i rollen som förbindelselänk mellan en grupp oberoende internationella experter som regeringen bjudit in för att ge råd på ett angeläget och allt viktigare politikområde, där regeringen deklarerat sin avsikt att låta gruppens rekommendationer bli svensk politik. Gruppens arbete skuggades – kanske på uppdrag från högre ort – av tjänstemän på UD som vid ett tillfälle såg en risk att regeringen skulle behöva göra ett finansiellt åtagande om man följde rekommendationerna. Man lät förstå att gruppens förslag borde ignoreras, med risk för att enskilda ledamöter skulle hoppa av i protest. Min strategi blev att låtsas inte höra UD:s farhågor, vilket ledde till en utskällning från den ansvariga ministern. Men krisen löstes, risken för ett politiskt pris i form av uppenbara påtryckningar blev väl för stor och jag överlevde i min förbindelseroll.
När dialogen inte räcker
Vissa historiska skeenden ställer individer inför mer djupgående och till synes olösliga dilemman. Så är fallet t ex med tjänstepersoner som ska verkställa en politik som underlättar eller leder till brott mot folkrätten och där den enskilde besitter sådan kunskap att konflikten mellan vad den egna staten säger sig stå för men faktiskt gör blir alltför uppenbar. Många på Sida och UD, inom EU eller den amerikanska administrationen befinner sig i en sådan belägenhet.
Ett glasklart exempel är när den svenska regeringen, och den därtill instruerade biståndsmyndigheten Sida, driver en politik i förhållande till Gaza och den ockuperade Västbanken som vilar på uppenbart falska premisser. Det samma gäller när EU fortsätter att – som om inget hänt – låta Israel dra fördel av ett förmånligt EU-avtal trots att kommissionens tjänstepersoner finner att Israel begår uppenbara brott mot dess portalparagraf om respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer. I USA är problematiken ännu mer konkret när landet fortsätter att beväpna och bekosta en krigförande part i ett krig där den egna biståndsmyndigheten finner att stödet står i direkt strid med amerikansk lagstiftning.
Vad gör alla dessa sakkunniga, kompetenta och verkställande tjänstepersoner då?
Bistånd istället för politiskt agerande
Jag tillträdde min tjänst som biståndschef vid svenska generalkonsulatet i Jerusalem i september 2013, en plats full av dilemman för de som är satta att exekvera statligt bistånd och snabbt inser att det inte förmår rubba det grundläggande hindret för Palestinas utveckling, den israeliska ockupationen.
Biståndet blir en täckmantel för avsaknaden av en aktiv utrikespolitik från givarländernas sida som skulle kunna åstadkomma en ändring och stoppa folkrättsbrotten. Vad gör tjänstepersonen med den insikten?
Exit, Voice, and Loyalty
År 2012 avled Albert O Hirschman, den originelle utvecklingsekonomen med ett av det senaste seklets mest osannolika levnadsöden. Född 1915 i en judisk familj i Berlin kom han att strida i det spanska inbördeskriget och hjälpa judiska intellektuella, författare och konstnärer att fly Europa genom Portugal och Spanien. Efter kriget tolkade han för tyska nazister på de anklagades bänk under Nürnbergrättegångarna. Så småningom gjorde han en framgångsrik karriär vid amerikanska universitet.
I Jerusalem läste jag den biografi om Hirschman som kom 2013, Worldly Philosopher av Jeremy Adelman, och fann att han i en liten bok gett oss intellektuella redskap att hantera obekväma roller. Exit, Voice, and Loyalty kom ut 1970, mitt under Vietnamkriget, i ett splittrat USA. Den analyserar de val en missnöjd människa, som kund, anställd eller medborgare står inför.
Man kan exitera, dvs sluta köpa den vara som inte längre håller den kvalitet eller betingat det pris man varit van vid, och byta till en annan, säga upp sig från sin anställning, eller gå i exil.
Man kan också använda sin röst för att försöka påverka och förändra, med de risker det kan innebära för karriären och försörjningen. Den som ger sig av från sin roll använder också ofta sin röst för att yppa kritik och missnöje.
Eller så väljer man tystnad och lojalitet. Hirschman nämner särskilt familjen och trossamfundet som det kan vara svårt att bryta upp ifrån.
Val med risker och möjligheter
Var och en kan identifiera vad exit, voice, and loyalty innebär i det speciella sammanhang man själv befinner sig – i Jerusalem, på UD eller Sida, i Bryssel eller i Washington. De svenska diplomaterna är utåt tysta och lojala i sin professionella roll men vi vet inte mycket om vilka samtal som förs inom departementets väggar. Inte så få diplomater, svenska och andra, har tagit bladet från munnen när de väl lämnat sin tjänstgöring i Jerusalem.
Sidas tjänstemän företräder expertmyndigheten och har att använda sin sakkunniga röst i att förse regeringen och de egna medarbetarna med den evidens som bör vägleda verkställandet av biståndet. I fallet Gaza har regeringen tydligt markerat att den inte är intresserad av Sidas bedömning.
I Bryssel demonstrerar en del av Kommissionens tjänstemän mot EU:s passivitet. I Washington har Trump rensat ut och tystat oppositionen inom State Department och lagt ner USAID. Men under den tidigare Biden-administrationen förekom flera uppmärksammade avhopp av tjänstemän som vägrade verkställa en politik som de fann strida mot lagstiftning och folkrätt. Mest känd är Josh Paul, chef för den enhet inom State Department som ansvarar för handläggning av amerikansk vapenexport, nu en framträdande och oberoende kritiker av den amerikanska mellanösternpolitiken.
Val på liv och död
Och det finns förstås de som valt den yttersta sortin, från livet självt. Kväkaren Norman Morrison brände sig den 2 november, 1965 till döds utanför Pentagon i protest mot Vietnamkriget, det år USA började bomba Nordvietnam och eskalerade sin truppnärvaro i Sydvietnam till 100 000 soldater. Samma beslut fattade soldaten Aaron Bushnell den 26 februari, 2024, när han brände sig till döds utanför den israeliska ambassaden i Washington i protest mot kriget mot Gazas befolkning. Morrison och Bushnell valde att sälla sig till de två krigens många offer.
Hirschman talar inte om för oss hur vi ska hantera konflikten mellan vad vi vill stå för och vad vi förväntas göra. Men han påminner oss om hur valen ser ut och hur vårt sammanhang – marknaden, organisationen, staten och kanske den allmänna opinionen– kan komma att reagera på vårt val.
Vi lever i ett land och en tid när tjänstepersoner förväntas bortse från folkrätten och det ansvar staterna har för att förhindra krigsförbrytelser och folkmord. Några har uppdraget att göra flyktingars och migranters tillvaro så svår att de flyttar härifrån. Och många förväntas bortse från och glömma vad forskning och evidens lärt oss och istället genomföra den ”sanning” politiken beställt.
Varje situation innebär ett val. Till sist handlar det om vår självbild och hur vi definierar vår roll som fria människor.
Johan Schaar är medlem av Mänsklig Säkerhets redaktion.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Ett svar
Vi behöver träda fram och stå för folkrätten var i världen vi än är.